print my message in the saturday sun

Kära dagbok. Vad hände med allt prat om jämlikhet och brödraskap? För varje dag som går blir det allt tydligare för mig hur ytlig världen är, och hur svårt vi har att se varandra för vad vi verkligen är. Fördomarna sitter som en hinna över våra ögon, och allt som passerar in i vårt medvetande filtreras och förvrids genom dessa segregationens och utanförskapets linser. Ta mig som exempel. Från den dag jag föddes har jag helt förnekats den personliga integritet som andra tar som självklar. Vart jag än går tror människor att de utan vidare kan röra vid min kropp med sina smutsiga händer, kalla mig för öknamn och beordra mig att sitta fint och räcka vacker tass. Jag morrar bestämt att jag själv kan avgöra om jag ska sitta eller stå, och nån vacker tass har jag då rakt inte att ge just dem. De lägger huvudet på sned och frågar med bebisröst om jag blev lite rädd. Som om det är JAG som borde vara rädd! Man ser mig helt enkelt inte för vad jag är. Och varför då? Jo, för att jag är VIT. Message: I'm not gonna spend my life being a colour!