"Varning! Camp-hund!"

En välförtjänt paus i tältet under semestern med familjen. Många kaniner att jaga, många pensionärer att behaga. Tro fan man blir trött.

print my message in the saturday sun

Kära dagbok. Vad hände med allt prat om jämlikhet och brödraskap? För varje dag som går blir det allt tydligare för mig hur ytlig världen är, och hur svårt vi har att se varandra för vad vi verkligen är. Fördomarna sitter som en hinna över våra ögon, och allt som passerar in i vårt medvetande filtreras och förvrids genom dessa segregationens och utanförskapets linser. Ta mig som exempel. Från den dag jag föddes har jag helt förnekats den personliga integritet som andra tar som självklar. Vart jag än går tror människor att de utan vidare kan röra vid min kropp med sina smutsiga händer, kalla mig för öknamn och beordra mig att sitta fint och räcka vacker tass. Jag morrar bestämt att jag själv kan avgöra om jag ska sitta eller stå, och nån vacker tass har jag då rakt inte att ge just dem. De lägger huvudet på sned och frågar med bebisröst om jag blev lite rädd. Som om det är JAG som borde vara rädd! Man ser mig helt enkelt inte för vad jag är. Och varför då? Jo, för att jag är VIT. Message: I'm not gonna spend my life being a colour!

the thing

Kära dagbok. Husse tog fram den där brummande varelsen från städskåpet igår igen. Han håller på och tämjer den, men det går långsamt. Han håller i halsen på den och bankar huvudet på den mot golvlisterna. Den har ännu inte gett med sig, och jag tänker då inte räkna med att komma undan med livet i behåll om den får tag på mig. Jag sprang kvickt som attan in till matte som satt vid datorn och la mig och tryckte i hennes knä. Hon var nog också rädd, för hon suckade tungt och skakade förtvivlat på huvudet. Skönt att hon hade mig att trösta sig med då.

trädgårdstrauma

Kära dagbok. Var med matte och husse vid koloniträdgårdarna vid Rambergsvallen härom dagen. Fastnade med huvudet i ett staket. Vilken skam.

long time no see (eller: many hotdogs later)

Kära dagbok. Matte har jobbat en massa senaste veckorna, och jag får inte använda datorn när hon inte är hemma. Undrar om Leif har samma problem. Börjar hur som helst tröttna på det här med killdagar. Husse är helt OK, men det krävs en kvinna för att skapa ett hem. Och en blogg. Och för att träna fotposition med massor av smaskiga hotdogs (läskigt namn på ett livsmedel, by the way). Jag vet såklart precis hur hon vill att jag ska göra, jag menar det krävs knappast en raketfysiker för att sitta fot, men jag befarar att hon har en hel del övrigt att komma med om jag låter henne inse det. Jag trivs bra med det här fottränandet. I can go on forever.

pippi på apport

Kära dagbok. Det här med apportering börjar bli ett seriöst orosmoment. Det var OK när jag fick godis för att bara titta på den där fåniga träbiten, men nu är matte plötsligt oerhört mån om att jag ska ha den i munnen. Och tro mig - när någon desperat vill att du ska stoppa in något i munnen, då finns det en hake. Labradorerna på kursen verkar förvisso överlyckliga över att få bära omkring på i princip vad som helst, men vad fan vet en labrador? De kallar sig förresten "fågelhundar", har jag hört. Haha. Vem var det som knep en duva med mjölktänderna, frågar jag bara. Ja, inte var det den där Mes-Morris i alla fall...

Blogg i livets slutskede?

Kära dagbok. Bad matte att skriva in mina födelsedata här på bloggen, så att folk kan se när jag fyller år och skicka presenter. Det sket ju sig kungligt. Turns out att man måste vara minst tretton år för att blogga här. Tretton år! Vad fan tror de att en trettonårig jycke har för kul att säga? "Kära dagbok. Såg en blåmes genom fönstret idag. Regnar lite. Fast och fin avföring i morses." Nä, fy sjutton. Kan man ju tänka sig hur många träffar den bloggen får...